Den nya symbolen för kvinnors frigörelse

عربي Español 
Portugês فارسى
Kiswahili Deutsch
Bahasa Indonesia Français
Italiano Ceština
English Nederlands
中文 Türkçe
Also available in: Hindi, & Urdu (By E-mail)

Av: Sara Bokker*

Jag är en amerikansk kvinna som föddes I mitten av USA:s “heartland”. Jag växte upp precis som vilken annan tjej, fixerad av det glamorösa livet i storstaden. Så småningom flyttade jag till Florida, och på Södra stranden i Miami, ett hett ställe för som söker det glamorösa livet. Det föll sig naturligt att jag gjorde vad de flesta genomsnittliga västerländska tjejer gör. Jag var fokuserad på mitt utseende och min utstrålning, och grundade mitt självvärde på hur mycket uppmärksamhet jag fick av andra. Jag tränade religiöst och blev en personlig tränare, jag hyrde in mig i ett ställe nära havsstranden och blev en regelbunden ”uppvisande” strandbesökare och kunde på så vis få ett trendigt liv.

Åren gick och ju mer de gick desto mer upptäckte jag att min skala av självförverkligande och lycka gled ner ju mer jag utvecklades i min kvinnliga utstrålning. Jag var ett modets slav. Jag var en fånge till mitt utseende.

Så när klyftan fortsatte att växa mellan mitt självförverkligande och min livsstil, började jag söka tröst i allt från alkohol och festande till meditation och alternativa religioner, bara för att upptäcka att den lilla klyftan blev så stor att den nästan blev en dal. Jag fann så småningom att allt snarare var en smärtstillande tablett än en effektiv bot.

Vid dagsläget var det september den 11:e, 2001. Då jag bevittnade barriären på Islam, islamiska värderingar och islamisk kultur, och den okända deklarationen av det nya korståget, började jag lägga märke till någonting som kallades för islam. Hittills hade allt jag associerade till islam varit kvinnor täckta med ”tält”, hustrumisshandlare och en värld av terrorism.
Då jag var en feministisk frihetskämpe och en aktivist som strävade mot en bättre värld för alla. Som den feministiska frihetskämpen jag var och även en aktivist som ville sträva mot att gagna en bättre värld, korsade min väg en annan aktivists väg som redan var i full gång att leverera orsaker till en reform och rättvisa för alla. Jag gick med i de pågående kampanjerna som min mentor hade, vilja innebar reform val och civila rättigheter, med mera. Nu var min nya aktivitet fundamentalt annorlunda. Istället för att ”selektivt” applicera rättvisa på vissa, lärde jag mig att ideologier såsom rättvisa, frihet och respekt var menade och var universala och att ens eget bästa och helhetens bästa inte var i konflikt med varandra. För första gången förstod jag vad ”alla är skapta jämlika” verkligen betydde. Men det viktigaste var att jag lärde mig att det endast behövdes tro för att kunna se världen som en enhet och se samhörigheten i skapelsen.
En dag upptäckte jag en bok som har en negativ stereotyp i väst – Den heliga koranen. Jag blev till en början dragen till stilen koranen hade och dess sätt att bemöta läsaren och sedan blev jag påverkad av dess syn på existensen, livet, skapelsen och förhållandet mellan Skapare och skapelse. Jag fann att Koranen tilltalade hjärtat och själen på ett mycket insiktsfullt sätt utan att behöva en tolkning av varken en tolkare eller pastor.

Så småningom kom jag till insikt: min nyfunna självförverkligande aktivitet var inget annat än ett omfamnande av en tro som kallades för islam i vilken jag kunde leva i fred som en aktiv muslim.

Jag köpte en vacker lång känning och en huvudduk vilka representerade den muslimska kvinnans obligatoriska klädsel och jag promenerade nedför samma gator och kvarter som jag bara några dagar tidigare hade promenerat på iklädd shorts, bikini, eller någon ”elegant” västerländsk formel klädsel. Även om människorna, ansiktena och affärerna var desamma var det en sak som var iögonfallande annorlunda – jag var inte det, ej heller var den frid över att vara en kvinna, som föll över mig för första gången.  Det kändes som att kedjorna hade blivit brutna och jag var äntligen fri. Jag var glad över de nya minerna av beundran jag såg i folks ansikten istället för den jagande blicken av en jägare som iakttog sitt byte, vilken jag en gång i tiden hade sökt. Plötsligt kändes det som att en börda hade lyfts från mina axlar. Jag kände inte längre att jag slösade all min tid försjunken i att shoppa, sminka mig, fixa mitt hår och träna. Äntligen var jag fri.

Av alla tänkbara platser fann jag min islam i centrum av vad vissa kallar det för ”den mest skandalösa plasten på jorden”, vilket får det hela att verka mer värdefullt och speciellt för mig.

Mitt i mitt stora nöja av att bära Hijab började jag bli nyfiken på Niqab, då jag såg en snabbt växande skara av muslimska kvinnor börja bära den. Jag frågade min man, som jag hade gift mig med efter att ha konverterat till islam, huruvida jag borde bära Niqab eller nöja mig med att bara bära Hijab som jag redan bar. Min man rådde mig bara med att Hijab var obligatoriskt i islam medan Niqab inte var det. På den tiden, bestod min Hijab av en sjal som täckte allt mitt hår utom mitt ansikte och en långt, vid klänning som kallades för ”Abaya” som täckte hela min kropp från nacke till tår.

Ett och ett halvt år hade passerat och jag berättade för min man att jag ville bära Niqab. Min anledning till detta var att jag kände att det skulle tillfredställa Allah, min skapare, mer genom att höja min känsla av frid av att vara mer anständig. Han stöttade mig i mitt beslut och tog mig till ett ställe för att där köpa en ”Isdaal”, en lång, svart klänning som täcker kroppen ända från huvud till tår och Niqab som är ett hölje för att kunna täcka hela mitt huvud och mitt ansikte utom ögonen.

Ganska snart började nyheter slå igenom om politiker, Vatikan biskopar, liberaler och så kallade mänskliga rättigheter och frihets aktivister som kritiserade Hijab vid vissa tillfällen och Niqab vid andra, som en företeelse vars syfte var att hämma kvinnan, ett hinder mot social integrering och mer nyligen, såsom en egyptisk representant kallade det för – ”ett tecken på tillbakadragenhet”.

Jag finner att det är blottat hyckleri när västerländska regeringar och så kallade humana rättsgrupper träder fram och försvarar kvinnans rättigheter när vissa regeringar kräver att kvinnan klär sig på ett visst sätt, medan de vänder blicken bort när kvinnor fråntas sina rättigheter, sina jobb och sin utbildning bara för att de väljer att praktisera sin rättighet att bära slöja eller Niqab. Idag blir kvinnor som bär Hijab eller Niqab i allt större utsträckning utkastade från sina jobb och från sin utbildning inte bara i styre av diktatur länder i Tunisien, Marocko och Egypten, utan även i västerländska demokratiska stater som Frankrike, Holland och Storbritannien.

Idag är jag fortfarande en feminist, men en muslimsk feminist vill jag påsta, som talar för att muslimska kvinnor skall utföra sina plikter att stötta sina män i att bli bra muslimer. Att uppfostra sina barn till rättfärdiga muslimer så att de kan bli ljus symboler för all mänsklighet igen. Att upprätthålla godheten – i alla möjliga former – och förbjuda ondska – i alla dess former. Att tala för rättvisa och tala emot ondska.

De flesta av de kvinnor jag känner som bär Hijab är västerländska konvertiter, och vissa av dem är inte gifta. Andra bär Niqab utan att fullt bli stöttade av antingen sin familj eller folk i sin omgivning. Vad vi alla har gemensamt är att det är ett eget beslut som var och en av oss har fattat själva och som ingen av oss kommer att ge upp villigt.

Med vilja eller inte, är kvinnor bombarderade av stilar av “klä sig i lite eller ingenting alls” visuellt i all form av media överallt i världen. Som en före detta icke-muslim, insisterar jag på kvinnors rätt att i samma utsträckning få information om Hijab och dess dygder och den frid och lycka den inger kvinnans liv såsom den gjorde med mig. Igår var bikinin symbolen för min frihet, när den i själva verket endast befriade mig från min andlighet och de sanna värderingarna jag som respektfull människa har.

Jag kunde inte ha varit lyckligare över att ha kastat bikinin på South Beach och den “glamorösa” västerländska livsstilen i utbyte mot att leva i frid med min Skapare och njuta av att leva bland medmänniskor som en värdig person. Det är därför jag har valt att bära Niqab och jag kommer att dö kämpandes för min absoluta rätt att bära den.

Idag är Niqab den nya symbolen för kvinnans frigörelse, att finna vem hon är och vad hennes mening i livet är och vilken typ av förhållande hon väljer att ha till sin Skapare.

Till de kvinnor som ger upp för den fula stereotypen som är emot den islamiska antändigheten som det innebär att bära Hijab, säger jag: Ni vet inte vad det är ni missar.

Till er, ni som är de illasinnade, förstörande erövrarna av civilationen, så kallade korsfarare, säger jag: HIT MED DET.

*Sara Bokker är en före detta skådespelerska/modell och aktivist. För tillfället är Sara ordförande för kommunikationen på The March For Justice (Marschera för rättvisa) och en av grundarna till The Global Sisters Network (De globala systrarnas nätverk). Du kan nå Sara på följande email adress: srae@marchforjustice.com

Special thanks to Dar al-Tarjama